Kalmarunionen är en historisk allians som ingicks 1397 mellan de nordiska länderna Danmark, Sverige och Norge. Kalmarunionen undertecknades på Kalmar slott i Sverige och skulle under flera hundra år ena de nordiska länderna. I den här artikeln kommer jag att förklara bakgrunden och syftet med Kalmarunionen, samt vad som hände med alliansen.
Vad är Kalmarunionen?
Kalmarunionen var en monarkisk allians mellan de nordiska länderna Danmark, Norge och Sverige, med den danska drottningen Margareta I som central figur. En monarkisk allians innebär att flera länder går samman under en gemensam ledare för att stärka sina band.
I Kalmarunionens fall, förenades de nordiska länderna under den danska drottningen Margareta I. Som ett resultat av Kalmarunionen skapades det omfattande förbundslandet, bestående av Danmark, Sverige och Norge, kallat Danska unionen. Danska unionen var den största staten i medeltida Europa.
Ursprunget till Kalmarunionen
Namnet Kalmarunionen kommer från Kalmar slott, beläget i den svenska staden Kalmar. Kalmar slott byggdes som en militär fästning runt år 1200 av den svenske kungen Knut I för att skydda hamnstaden Kalmar från pirater och Danmark. Den 13 juli 1397 samlades adeln från de tre länderna på Kalmar slott för att underteckna Kalmarunionen. Namnet ”Kalmarunionen” kommer alltså från att avtalet undertecknades på Kalmar slott.
Syftet var att motverka Hansan i norra Tyskland
Varför ingick de nordiska länderna Kalmarunionen? Bakom bildandet av Kalmarunionen låg Hansan, en mäktig allians av norra tyska städer som vid den tiden expanderade sin makt över norra Europa. Hansan var en stadsallians med staden Lübeck som centrum, bestående av flera städer i norra Tyskland.
Hansas syfte var att ena städer och öka sitt inflytande över stater och adel, för att expandera sina handelsområden och handelsvägar. Hansan, som bildades i norra Tyskland på 1200-talet, var en stark allians med över 100 europeiska städer som medlemmar under sin storhetstid på 1300-talet. Enligt vissa uppgifter ingick så många som 200 städer i Hansan, som tillsammans bildade ett omfattande ekonomiskt område i Europa.
Hansan försvagades när suveräna stater började bildas i Europa under tidigmodern tid, men alliansen överlevde ändå från 1200-talet fram till 1600-talet. På 1300-talet spred sig Hansans inflytande över Nordsjön och Östersjökusten, vilket ledde till ökad konkurrens med de nordiska länderna. Som en följd bildades Kalmarunionen mellan de nordiska länderna för att motverka det tyska Hansan.
Konflikter mellan de nordiska länderna och Hansan om handelsrättigheter
När Hansans handelssfärer expanderade till Skandinavien, inklusive kusterna längs Nordsjön och Östersjön, intensifierades konflikterna om handelsrättigheter mellan de nordiska länderna och Hansan från 1300-talet. 1368 utbröt ett krig mellan Danmark och en tillfällig gemensam flotta organiserad av Hansan.
Hansan bildade en allians som kallades Kölnalliansen, där medlemsstäder gemensamt finansierade krigsfartyg, soldater och resurser för att hantera Danmark och skapade en gemensam flotta.
I kriget 1368 anföll Hansan, under ledning av Lübecks borgmästare, den danska huvudstaden Köpenhamn och vann slutligen. Efter kriget undertecknades fredsfördraget i Stralsund 1370 mellan de båda parterna. Men trots fördraget fortsatte konflikterna om handelsintressen mellan de nordiska länderna och Hansan att förvärras.
Som en konsekvens bildade de nordiska länderna Kalmarunionen 1397, en statlig allians liknande Hansan, för att bemöta det ökande hotet från Hansan.
Kalmarunionen och drottning Margareta
Här går vi igenom Kalmarunionens mer detaljerade omständigheter.
För det första var de tre länderna som bildade Kalmarunionen nära besläktade genom kungliga äktenskap vid den tiden. Margareta I av Danmark, som ledde Kalmarunionen, var gift med Håkon VI av Norge och hade starkt inflytande i Norge. Dessutom var adelsmakten stark vid den tiden, och drottning Margareta allierade sig med adel och prinsar som motsatte sig den svenske kungen Albrekt, vilket lyckades stärka hennes maktbas i Sverige.
I och med Kalmarunionen 1397, utnämnde Margareta sin systerson Erik av Pommern (Erik VII) till unionens första kung. Även om Margareta själv agerade som regent och stödde Erik VII, var det hon som hade den verkliga makten.
Sveriges utträde och Kalmarunionens kollaps
Som nämnts tidigare fortsatte Kalmarunionen, som bildades för att konkurrera med Hansan, att utöva sitt inflytande fram till 1523.
När Sverige drog sig ur unionen under kung Gustav Vasa, kollapsade Kalmarunionen. Bakom Sveriges utträde och Kalmarunionens kollaps låg ”Stockholms blodbad”, en händelse som inträffade år 1520.
Vid den tiden var det en oppositionsrörelse i Sverige mot Kalmarunionen, där Danmark effektivt kontrollerade hela Norden. I detta sammanhang avrättade och utrotade den danske kungen Kristian II ledare för den svenska självständighetsrörelsen, en efter en. Det antas att över 100 personer blev offer, och Stockholms torg där avrättningarna ägde rum blev blodrött av allt blod.
Som en följd av ”Stockholms blodbad” nådde den svenska folkets vrede sin kulmen. De svenska självständighetsivrarna enades och startade befrielsekriget för Sverige, vilket de vann. Ledaren för den svenska självständighetsrörelsen var Gustav Vasa, vars far avrättades under Stockholms blodbad.
Efter att ha blivit kung Gustav I av Sverige, förklarade Gustav Vasa att Sverige skulle lämna Kalmarunionen. Således upplöstes Kalmarunionen, en allians mellan de nordiska länderna, på grund av Sveriges utträde.
Därefter bildades ”Kungariket Sverige” och den kvarvarande Kalmarunionen omformades till en ”dubbelmonarki” av Danmark och Norge, kallad Danmark-Norge.
Denna nya allians var i praktiken en obalanserad allians där Danmark dominerade Norge som ett vasallrike. Ändå upprätthöll ”Danmark-Norge” unionen fram till 1814.
Till sist upplöstes ”Danmark-Norge” efter att Danmark förlorade Norge i Kielfreden 1814, som ingicks mellan Sverige och Danmark under Napoleonkrigen (1803-1815). Således nådde Kalmarunionen, som inleddes 1397, och dess efterföljare, dubbelmonarkin Danmark-Norge, sitt slutgiltiga slut.
Sammanfattning
Kalmarunionen varade från 1397 till 1523, då Sverige lämnade alliansen och varade i 125 år.
Om man inkluderar den efterföljande ”Danmark-Norge” dubbelmonarkin, varade Kalmarunionen i över 400 år. Kalmarunionen är en av de viktigaste allianserna i nordisk historia, eftersom den förenade de nordiska länderna under flera århundraden.
